Allt och ingenting.

2017-04-30
11:17:33

Hejdå april, det var kul att ses.

Idag är det sista dagen för denna månad och jag peppar inför imorgon. Varför kan man undra och svaret är så enkelt, för nu går det mot sommaren och maj bjuder säkert på massvis med sol och värme. Jag hoppas vår ridhage torkar upp snabbare än snabbast så det går att använda den på lite bättre sätt och att vi slipper vår sjö i hagen. Den har för övrigt sjunkit bort en hel del sen den uppkom så det går helt klart åt rätt håll. 
Men åter till att det är sist april. Snön vräker ner vilket inte är så förvånande. April vill ge ett dramatiskt intryck och lyckades ganska väl må jag säga. Dock visste jag redan i förväg att det skulle snöa, tack alla väderappar och prognoser, så var aningen beredd på att få se det vita guldet ligga på marken. Jag har i stora drag ingenting emot snö eftersom jag älskar vintern lika mycket som sommaren, även om båda har sina nackdelar. Men så är det med allting här i livet, för och nackdelar. Treo var glad när vi gick ut och han hoppade runt på den vita gräsmattan och roade sig. Sen plaskade vi igenom några vattenpölar, hälsade på bilen som fått ett lager snö på framrutan som jag tog bort innan vi gick in för att äta frukost. Tänkte ta med honom till stallet idag, men när det är så blött och lerigt så avstår jag nog. Han är nog smutsig som det är och ikväll ska han minsann bada. Även om han inte direkt jublar över att få stå i badkaret så vet jag att han tycker om det lite grann, som det blötdjur han är. 
På en stund ska jag själv dressa om till stallkläder för att sedan bege mig ut till vårt lilla stall och min förvuxna ponny. Hon kommer säkerligen se sådär besvärad ut för att hon inte riktigt tycker om när det snöar i ansiktet. Sötmulan, hon har verkligen en fin personlighet. Nej, att sitta i soffan gör inte så något händer. Dags att börja ta tag i saker och ting. Tjingeling. 
2017-04-28
21:05:30

Det man lovar ska man också hålla.

Man brukar ju säga så, att man ska hålla det man lovar och inte lova något man inte kan hålla. Och klart jag vill hålla det jag lovar såklart. Även om det gäller mot mig själv eller mot någon annan. I detta fall gäller det faktiskt mot mig själv. 
Igår red jag både bettlöst, hackamore, och barbacka på Loppan och det gick hur bra som helst. Inga konstigheter utan hon gjorde det jag bad om och lyssnade fin på både start och stopp. Först höll jag på backa ur och sa att jag nog skulle ha sadel men då sa Frida att jag inte skulle bli chicken och att det var ju min idé att rida så. Sagt och gjort, det blev som vi först bestämt. Lite nervös var jag när jag hängde över Loppans rygg men så fort jag kom upp ordentligt och kände att jag satt stadigt så släppte allt, jag kände mig trygg och säker. Det var alltid första gången jag red både bettlöst och barbacka, och endast tredje gången barbacka och hacket har jag ju använt typ 2-3 gånger tidigare. Så kände mig riktigt stolt över mig själv som vågade och utmanade mig själv, speciellt när jag först började tvivla och backa undan och sedan bara gav jävlar anamma och sa åt osäkerheten att flyga iväg. Jag har en helt underbar häst som verkligen ställer upp och gör sitt bästa i alla lägen. Även när jag blir osäker så klampar hon på som en bergsget och visar att jag inte har något att oroa mig för. Helt enkelt den perfekta individen för mig och mitt självförtroende. Jag har lärt mig så oerhört mycket av henne på dom snart fem månaderna jag haft henne. Jag börjar bygga sönder min rädsla för att testa nya saker, tar det bitvis och det går stadigt framåt.
Även om jag ibland blir irriterad och less på mig själv när jag inte vågar allt jag vill och ser andra kunna göra det, så inser jag att jag har inte bråttom någonstans. Jag behöver inte känna mig sämre eller dålig för att jag inte har tagit mig så långt att jag gör det som andra gör. För det jag gör räcker, det duger och jag gör så gott jag kan utifrån dom förutsättningar jag har. Jag fokuserar på att hålla humöret på topp och se att mina framsteg betyder något, iallafall för mig själv. För gläjden jag får av att inse att jag faktiskt klarar av och vågar prova nya grejer är så brutalt stor. Jag blir verkligen stolt över mig själv. Från att en gång i tiden kunna göra allt möjligt utan ett uns av osäkerhet till att vara full av rädsla och oro för alla olyckor som kan hända, till idag kunna rida barbacka och känna mig trygg och säker trots att personbilar, lastbilar, traktorer, mopeder far förbi i högre hastighet precis bredvid ridhagen. I vanliga fall skulle jag ha totalvägrat att ens tänka tanken på att rida barbacka och definitivt inte med sån trafik så nära. För tänk om hästen blir rädd för en bil som far förbi, jag flyger av, blir trampad, hästen fastnar i tyglarna och skadar sig osvosvosv. Men igår då satt jag bara där och var glad. För vad hade jag att vara rädd för? Olyckor händer, ja. Men varför ska jag oroa mig för allt och gå miste om det roliga som väntar?
Jag håller det jag lovar, och mitt nyårslöfte var att bearbeta rädslan som hindrar mig från saker. Och visst går det framåt,fyfan!